Det finns en liten trappa upp till gröna linjen, när man kommer från blå linjen. I denna trappa ska folk som ska ned gå, likväl folk som behöver gå uppåt. Me andra ord ska alla samsas om samma trappa för sina kommande färdsätt när de hamnat rätt.

Jag använder denna trapp för att ta mig uppåt, och brukar därmed gå i bredd med mig själv. Jag själv tar inte särskilt mycket plats. Eftersom man håller till HÖGER i denna stad, är jag mycket noga att inte förarga mina medpassagerare att just hålla till höger var jag än befinner mig. Till HÖGER i denna trappa finns en ledstång. Denna ledstång är fastskruvad i en BETONGVÄGG. 

Folket som ska nedåt i denna trappa har dock inte samma uppfattning som jag och resten som går före eller efter mig i denna trapp. Nej, dessa festliga (skojar bara) går 2-3-4-5 i bredd och bara maler på så att vi andra egentligen borde bli ett med den där betongväggen jag nyss nämnde. Men som alla (?) vet, kan vi människor inte bli ett med den typen av material. Hur gärna vi än vill SÅ GÅR DET INTE! Om nu dessa stressade personer tycker att denna (och andra trappor för den delen) är får trånga, KLAGA då hos arkitekterna, som förmodligen inte kunde ana att Stockholm skulle överbefolkas av människor som aldrig lärt sig vara lite trevliga. VARFÖR kan inte andra ta det för vad det är? Måste alla vara så sjukt otrevliga och knuffas och bara andas i sin egen bubbla jämt? Ibland ser man verkligen att vissa tar sats för att riktigt kunna komma ännu närmare och få chansen att knuffas. Efter åratal har man lärt sig urskilja dem. Tråkigt!

Mången dag är det då man som ensamgående person måste ge plats åt de som går eller står 2-4 stycken i bredd där det kanppt finns plats. T ex i en trappa, i anslutning till en rulltrappa (upp eller ned), utanför en entré eller vad det nu kan vara. I morse hade jag varit och handlat åt min sjuka son, och skulle därefter hem igen. På trottoaren stod två barnvagnar med respektive mamma, och sedan deras vänninor. Med andra ord var just den delen av trottoaren totalt oframkomlig för mig och andra gående. Som de flesta vet, är det vinter och skorna de slinter på den hala isen som inte direkt sandar sig själv. Dessa 4 personer gjorde inte en ansats till att maka på sig när jag närmade mig, så jag förberedde mig på det vanliga uttjatade; "-förlåt, men kan jag få komma förbi?" Men tro för allt i världen inte att det lönade sig! Icke! Istället fick jag treva mig ut i gatan, på hala isfläckar och försöka stappla mig förbi dessa strängt upptagna personer.

Sånt här beteende har jag mycket svårt att förstå faktiskt. I själva verket begriper jag det inte alls. Och vad överför det till deras och andras barn i det långa loppet? Jo, gissa. Att man skiter i andra och låter sig själv gå först.

Hej pårej!