Det finns en liten trappa upp till gröna linjen, när man kommer från blå linjen. I denna trappa ska folk som ska ned gå, likväl folk som behöver gå uppåt. Me andra ord ska alla samsas om samma trappa för sina kommande färdsätt när de hamnat rätt.

Jag använder denna trapp för att ta mig uppåt, och brukar därmed gå i bredd med mig själv. Jag själv tar inte särskilt mycket plats. Eftersom man håller till HÖGER i denna stad, är jag mycket noga att inte förarga mina medpassagerare att just hålla till höger var jag än befinner mig. Till HÖGER i denna trappa finns en ledstång. Denna ledstång är fastskruvad i en BETONGVÄGG. 

Folket som ska nedåt i denna trappa har dock inte samma uppfattning som jag och resten som går före eller efter mig i denna trapp. Nej, dessa festliga (skojar bara) går 2-3-4-5 i bredd och bara maler på så att vi andra egentligen borde bli ett med den där betongväggen jag nyss nämnde. Men som alla (?) vet, kan vi människor inte bli ett med den typen av material. Hur gärna vi än vill SÅ GÅR DET INTE! Om nu dessa stressade personer tycker att denna (och andra trappor för den delen) är får trånga, KLAGA då hos arkitekterna, som förmodligen inte kunde ana att Stockholm skulle överbefolkas av människor som aldrig lärt sig vara lite trevliga. VARFÖR kan inte andra ta det för vad det är? Måste alla vara så sjukt otrevliga och knuffas och bara andas i sin egen bubbla jämt? Ibland ser man verkligen att vissa tar sats för att riktigt kunna komma ännu närmare och få chansen att knuffas. Efter åratal har man lärt sig urskilja dem. Tråkigt!

I min barndom så var alltid busskön längs MED bussen, alltså man stod i rad efter varandra från busstolpen (där bussnosen skulle komma att stå) och nedåt bussens stjärtparti. Den som stod först i kön klev givetvis på först också. Konstigare än så var det inte. I mina tonår bodde jag i Hägersten och tog därför bussen i Liljeholmen för att komma hem. Den kön var så underbar, ingen trängdes, alla hade full koll på vilka som stått längst och skulle kliva på först. Det var alltid trevlig stämning, och ändå var vi ganska många som skulle åka den turen. Detta kan jag sakna!

Nuförtiden är det rena kriget i bussköerna, de som, liksom jag, fortfarande värnar den demokratiska kön och de som bara trampar på och tränger sig in från alla håll och kanter, fast de stått kortast tid i kön. Jag har väldiga problem med dessa buffliga och okänsliga personer som alltid tycks tro att de bara kan ta för sig och mangla på. Det jag ogillar mest är att äldre personer blir omkullknuffade i stort sett dagligdags. De stackarna har det väl ändå ganska svårt att hålla sig upprätt med käppar och gamla ben! Många av dem som faktiskt manglar sig på är, hör och häpna,oroväckande många föräldrar med sina små barn. Där blir jag helt matt! Ska dessa ungar bli som sina "störiga" föräldrar så har vi snart ingen känlsa för någonting i den här världen! Är det bara sitt eget race som räknas nuförtiden? Var tog empatin vägen, undrar jag?

Det känns som om alla är så rädda att missa en sittplats nuförtiden att det nästan blir komiskt. För att återigen nämna tokrusningarna på tunnelbanan, fastän tåget är HELT tomt!  Lite småsjukt kan jag tycka.

Har alltid tyckt att en tv-kanal ska filma med dolda kameran i tunnelbanan och visa på tv. Människorna skulle sätta upp skämskuddarna direkt framför sina ansikten. Sanna mina ord. :-)

Vi har fått en ny granne i vårt hus. Hörde från säljaren att det var en tystlåten människa. I flera månader har han hållit sig och sin familj gömd, men vi har dock hört att de hamrat och haft sig en längre period. Helst sena kvällar och på helgerna vid typ middagstid.

Häromdagen råkade sonen och jag springa på dem sent en kväll. Vi misstänker att dessa nya grannar inte alls vill umgås eller ens se skymten av några andra grannar. Här talar vi ljusskygga typer, som knappt orkade hälsa fastän vi gjorde det. Enligt min uppfostran hälsar man på folk. Särskilt om man bor i samma byggnad. Mina barn har också fått lära sig hyfs och att man ska hälsa.

Idag skulle vi gå ner till grovsoprummet med en väldigt stor kartong. Kartongen hade rymt Solsta bäddsoffa från IKEA. Min sambo hade dock skurit ned kartongen i behändiga delar. Så som man ska göra för att spara plats och vara miljövänlig. Dock tappade vi några av kartongdelarna utanför porten och det blev lite meckande för att lyfta upp dem igen. Tokigt nog hade vi tappat detta utanför soprummet (en annan dörr mittemot groven). Då kom den nya grannen och knuffas  för att komma åt dörren och kasta sin soppåse. Inte ett ord, inget "ursäkta, kan jag få komma in här?", eller åtminstone vänta tills vi kunde flytta oss. Vad är det för konstiga människor?

Jag menar, ska vi försöka leva tillsammans i en värld så kan man ju börja med att vara hövlig mot varandra?

Ibland händer det att man får en rejäl knuff i antingen ryggen eller i sidan på sin kropp. Detta sker ofta när man ställt sig för vidare färd upp i en rulltrappa. Då vet man att det sannolikt är en människa som har väldigt bråttom. Men så behöver det inte alls vara! För när denna person knuffats klart och hetsat förbi mig, eller någon annan drabbad, så ställer sig denna människa sig trappsteget framför mig!! What? Vilken skräll!  Ja, då känns det logiskt att springa som en idiot för att vinna så mycket tid som helt helt trappsteg före! Jag tycker det är jätteroligt att se hur folket beter sig i det dagliga livet!

Om fler struntade i att stirra ned i sina mobiler, så skulle ni upptäcka mycket i er omvärld. Ett tips bara.

Mången dag är det då man som ensamgående person måste ge plats åt de som går eller står 2-4 stycken i bredd där det kanppt finns plats. T ex i en trappa, i anslutning till en rulltrappa (upp eller ned), utanför en entré eller vad det nu kan vara. I morse hade jag varit och handlat åt min sjuka son, och skulle därefter hem igen. På trottoaren stod två barnvagnar med respektive mamma, och sedan deras vänninor. Med andra ord var just den delen av trottoaren totalt oframkomlig för mig och andra gående. Som de flesta vet, är det vinter och skorna de slinter på den hala isen som inte direkt sandar sig själv. Dessa 4 personer gjorde inte en ansats till att maka på sig när jag närmade mig, så jag förberedde mig på det vanliga uttjatade; "-förlåt, men kan jag få komma förbi?" Men tro för allt i världen inte att det lönade sig! Icke! Istället fick jag treva mig ut i gatan, på hala isfläckar och försöka stappla mig förbi dessa strängt upptagna personer.

Sånt här beteende har jag mycket svårt att förstå faktiskt. I själva verket begriper jag det inte alls. Och vad överför det till deras och andras barn i det långa loppet? Jo, gissa. Att man skiter i andra och låter sig själv gå först.

Hej pårej!

Har en oerhörd fascination för dessa människor som formligen springer omkull en på perrongen då tunnelbanetåget tuffar in på stationen. När det dessutom handlar om att tåget är tomt på folk, är det än mer spännande att se dessa människor med stirrande blick kasta sig mot dörrarna för att ta sig den "bästa" platsen ombord på tåget. De jagar in i vagnen och kastar sig ner på en tom plats.  Eeh, varför då? Kan man inte ens sluta jaga och knuffas fast tåget har 100 lediga platser? Någon som kan svara på det?