Det finns en liten trappa upp till gröna linjen, när man kommer från blå linjen. I denna trappa ska folk som ska ned gå, likväl folk som behöver gå uppåt. Me andra ord ska alla samsas om samma trappa för sina kommande färdsätt när de hamnat rätt.

Jag använder denna trapp för att ta mig uppåt, och brukar därmed gå i bredd med mig själv. Jag själv tar inte särskilt mycket plats. Eftersom man håller till HÖGER i denna stad, är jag mycket noga att inte förarga mina medpassagerare att just hålla till höger var jag än befinner mig. Till HÖGER i denna trappa finns en ledstång. Denna ledstång är fastskruvad i en BETONGVÄGG. 

Folket som ska nedåt i denna trappa har dock inte samma uppfattning som jag och resten som går före eller efter mig i denna trapp. Nej, dessa festliga (skojar bara) går 2-3-4-5 i bredd och bara maler på så att vi andra egentligen borde bli ett med den där betongväggen jag nyss nämnde. Men som alla (?) vet, kan vi människor inte bli ett med den typen av material. Hur gärna vi än vill SÅ GÅR DET INTE! Om nu dessa stressade personer tycker att denna (och andra trappor för den delen) är får trånga, KLAGA då hos arkitekterna, som förmodligen inte kunde ana att Stockholm skulle överbefolkas av människor som aldrig lärt sig vara lite trevliga. VARFÖR kan inte andra ta det för vad det är? Måste alla vara så sjukt otrevliga och knuffas och bara andas i sin egen bubbla jämt? Ibland ser man verkligen att vissa tar sats för att riktigt kunna komma ännu närmare och få chansen att knuffas. Efter åratal har man lärt sig urskilja dem. Tråkigt!